Prioriteringarna som ges i form av siffror är framtagna på tillstånds och diagnosbasis och utifrån stränga vetenskapliga krav på studierna, oftast sk. RCT-studier. Prioriteringarna har gjorts av en prioriteringsgrupp av professionella yrkespersoner i diskussion med experter på området.

Hur kan dessa prioriteringar och siffror förstås och användas av sjukgymnaster i den kliniska verksamheten?

För oss som yrkeskår finns andra faktorer än diagnos att ska väga in i valet av behandling, t.ex. orsak till ohälsan/sjukdom och inte minst patientens preferenser. Även de kroppsliga och mentala förutsättningarna skall bedömas och då kan den sjukgymnastiska individuella bedömning bli oerhört viktig inför valet av terapiåtgärd. Inte alla patienter har muskelspänningar utan vissa lider snarare av en brist på muskulär spänning. En del patienter är rädda för att röra på sig, av smärta eller ångest och några andra patienter kan inte vara stilla. Ytterligare några har en bristande kroppsuppfattning och nedsatt rörelseförmåga vilket påtagligt försvårar möjligheten att profitera på och känna välbehag i samband med t.ex. FA.

Socialstyrelsen påpekar att riktlinjerna är framtagna i första hand för sjukvårdshuvudmännen och skall inte användas som lathund vid det individuella mötet med patienten. Det blir därför viktigt att åberopa betydelsen av den ovillkorliga individuella bedömningen och att vår yrkeskår kan och bör bistå övriga yrkesgrupper och den enskilde patienten med vår kompetens, varhelst patienterna söker vård; primärvård, företagsvård, psykiatrin eller den privata sektorn.

Detta tillvägagångssätt av allsidig bedömning har också stöd i riktlinjerna. För ett effektivt omhändertagande i första linjens vård (primärvård eller likn.), bedömer SoS att det är viktigt med sammansatta vårdåtgärder, anpassade till den enskildes behov och utformade enligt principerna för stegvis vård. Samsjukligheten, i form av smärta och olika kroppsliga sjukdomar lyfts fram som en komplicerande faktor och SoS betonar även här vikten av att behandlaren bedömer patientens totala sjukdomsbild och vårdbehov och skräddarsyr patientens behandling utifrån ett individuellt behov. Det nya och glädjande är att man lyft fram råd om fysisk aktivitet som en mycket viktig tidig åtgärd. Har kåren beredskap att axla den utmaningen?

För sjukgymnaster innebär riktlinjerna en möjlighet att än mer än tidigare systematisera och strukturera upp behandlingen av patienter med depression och ångestsjukdomar. Vi bör anta utmaningen i att komma tillrätta med den växande psykiska ohälsan. Den höga prioriteringen för råd om fysisk aktivitet gör att vi än mer bör använda oss av FaR men en individuell bedömning kommer också att visa att en del patienter behöver ytterligare stöd och behandlingsinsatser innan de klarar av att på eget ansvar motionera regelbundet och över tid. Här har sjukgymnasten en viktig funktion att fylla på nationell nivå!

Lena Hedlund
Ordförande för sektionen psykiatri och psykosomatik inom sjukgymnastförbundet